Höstdepp

God morgon,

Just nu är jag i en period i livet då allting är fucked up. Allting med kompisar, allting. Jag får en sån period en gång om året och då känns det som om det bara finns jag i hela världen som känner mig. Att alla har lämnat mig att typ dö. Jag blir helt under isen.

Igår kom det, det kom bara som en jävla atombomb runt 7 tiden och jag bara började gråta och skaka och ville helt av allt typ lägga mig under min säng och tyna bort. Men jag har lärt mig att det funkar inte att göra så. Man måste handkas med sina problem och inte fly från dom.

Och när jag blir såhär, då behöver jag bara massa människor omkring mig, jag behöver träffa varenda jävel jag känner bara för att vara upptagen och glömma bort att jag egentligen mår skit.
Låter som en undanflykt, men det är det jag behöver. Och precis när jag behöver sånt, så finns det nästan ingen där. Och jag blir ta mig fan galen på det. När man för en gångs skull bara behöver någon att vara med, att prata med eller festa med, whatever. Så funkar inte det. Så kan inte den för det kommer något imellan. Sick of it.

Så, idag ska jag vara med mamma igen. För hon är for the while den enda som lyssnar på mig.

Over and out